Okej...
Vart ska jag börja?
Har inte skrivit här på ett tag..

Hemligheten är att jag har en backup blogg... Som jag inte delar med mig utav.

Så länge ingen läser den så vet ingen heller.

Där skriver jag ner mina tankar... När allt bara känns förjävligt.

Färre som vet det desto bättre kan jag klistra på mitt fejkade leende.

Så den har blivit stadigt uppdaterad.
Det är bara att titta på min bloggdesign...
Smile.
Precis.

You say I'm always happy, and that I'm good at what I do, but what you'll never realize is, I'm a damn good actress too.

Så back to the fun part :)
Idag hoppade vi på terrängbanan och min häst är rent utsagt otrolig.
Helt jävla amasing.
Han hoppar verkligen allt! Han orkar även mycket mer nu och jag har insett att jag behöver ett skarpare bett.
Ett nickelfritt skarpare bett för att slippa dra tag i honom när det inte finns någon broms... :P

Igår kastade han btw ett spö i Dixies ansikte. xD Min otroliga lilla häst.
Han gillar att ta dressyrspön från mig i den smala delen och svinga det runt så att det blir lite "helikopter" varning på det...
Så han tog det kastade runt det och tog sats och släppte det så att det flög rakt i hennes ansikte med ett plångande ljud. XD
Jag skrattade så att jag trodde jag skulle kissa på mig x'D

well well!

Have a nice day ;)


Love you <3
Utan dig hade jag aldrig orkat <3




"Well behaved women rarely make history" -Marilyn Monroe

Designen bara skriker av ironi.
Något som får mig att le och må bra är väl hästen och familjen <3
Älskar er för allt ni varit, är och någonsin kommer att vara!

Ska skriva av mig lite bara så att jag kan lägga mig och känna att jag mår bra nu. It's going to get better.

Jag försöker intala mig själv att det blir bättre. Det ska bli bra nu.
Frågan är bara, Tror jag själv på det?

Det är nog värre än vad folk tror och förhoppningsvis så läser ingen detta heller.
Ingen ska veta.
Ingen behöver veta.
Det handlar bara om mig och mitt uppfuckade sinne.
Funderat många gånger på att gå och få en psykisk utvärdering.
Jag orkar verkligen inte med mig själv.
Skulle vilja slippa alla idiotiska tankar.
Vill ha en paus från livet.

Varför ska man ha livet?
Skulle man inte kunna klara sig bättre utan det?

Jag är också otroligt rädd.
Varför kommer jag inte att tala om.

När ska jag få se ljuset?
Om jag ser det kommer det att vara rätt ljus?